Den här dagen

Långsamt knackar du
hål på min rustning.
Långsamt bräcker du
bit för bit
för att komma in
och hitta hela mitt jag.

Men innanför finns
väl dold
en geggig sörja,
en kletig smet,
av känslor outsagda, outlevda,
sammanhållna
bara av det väldiga skydd
som rustningen ger.

Vet du vad du gör?
När du knackar, hamrar, slår,
bankar, bultar, bänder, bryter, bräcker,
krossar?

När du slår hål,
inte ger dig
med dina händer
djupt inne i mig och
låter min sorg
rinna över dig,
som en kladdig lort som rinner
nerför dina armar och nerför dina ben?

Men du bara står där,
stadig och lugn och
säger att du älskar mig
medan det slaskar kring dina fötter.

Just den här värsta dagen
står du lugn och stadig fast
och älskar mig trots allt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s